Fenicierna grundar Sexi

Omkring 800 f.Kr. anlade feniciska sjöfarare från dagens Libanon en handelsstation på klippan mellan de två stränderna. De kallade platsen Sks – grekerna skrev Sexi – och levde på fiske, saltutvinning och handel med de iberiska folken inåt landet. Gravfälten Puente de Noy och Laurita på sluttningarna runt staden har gett några av de rikaste feniciska fynden i västra Medelhavet: egyptiska alabastervaser som använts som urnor, grekisk keramik och smycken.

Den mest berömda är farao Apofis vas från 1600-talet f.Kr., som hittades i en grav på Cerro de San Cristóbal. Inskriften med faraons namn är den äldsta skrivna texten som påträffats på Iberiska halvön. Vasen står i dag i stadens arkeologiska museum.

Romarnas Sexi Firmum Iulium

En sträcka av den romerska akvedukten från 1:a århundradet, som fortfarande leder bevattningsvatten.
En sträcka av den romerska akvedukten från 1:a århundradet, som fortfarande leder bevattningsvatten. Foto: Veinticuatro de Jahén, CC BY-SA 4.0

Under romarna blev Sexi en municipium med rätt att prägla mynt. Stadens rikedom var garum, den jästa fisksåsen som hela imperiet kryddade maten med: saltfabriken i Parque El Majuelo, med sina bassänger i sten, var i drift från 300-talet f.Kr. till 300-talet e.Kr. och exporterade till Rom.

För att försörja staden och fabrikerna byggde romarna på 000-talet en akvedukt som tog vatten från Río Verde och Río Seco sju kilometer upp i dalen. Fyra sträckor med bågar står kvar, och anmärkningsvärt nog används delar fortfarande för att bevattna odlingarna – nästan tvåtusen år senare. Mitt i staden ligger termerna och en akveduktbåge som grävdes fram på 1990-talet, och i dalen står två columbarier, gravtorn för askurnor.

Abd ar-Rahman och al-Munakkab

I augusti 755 landsteg en ung flykting på stranden nedanför klippan. Abd ar-Rahman I var den ende överlevande prinsen av umayyaddynastin, som abbasiderna hade utrotat i Damaskus, och han hade flytt genom Nordafrika i fem år. Från Almuñécar tog han sig till Córdoba, besegrade guvernören och utropade sig till emir. Emiratet han grundade blev kalifatet i Córdoba och al-Andalus blomstringstid. Ett monument på Peñón del Santo och en staty på Paseo del Altillo minner om landstigningen.

Under morerna hette staden al-Munakkab (»bergbyn« eller »klippan«), och borgen byggdes ut till det fäste vars grunddrag syns än i dag. Sockerrör och silkesodling infördes, och det bevattningssystem romarna lagt grunden till byggdes ut. Almuñécar blev en av nasridernas viktigaste hamnar på den korta kust som kungadömet Granada behöll fram till slutet.

Kastilien, pirater och sockerrör

Torre de Velilla, ett av vakttornen från 1500-talet som bevakade kusten mot pirater.
Torre de Velilla, ett av vakttornen från 1500-talet som bevakade kusten mot pirater. Foto: Veinticuatro de Jahén, CC BY-SA 4.0

År 1489 kapitulerade Almuñécar för de katolska monarkerna, tre år före Granada. Borgen byggdes om under Karl V och fick sitt namn efter ärkeängeln Mikael. De följande två seklen präglades av barbareskpiraternas räder från Nordafrika; vakttornen längs kusten – Torre de Velilla, Torreón de Taramay, Torre del Diablo på Cerro Gordo, tornet på Punta de la Mona – byggdes på 1500-talet för att varna med rök och eld. I oktober 1562 förliste 25 galärer ur den spanska flottan i en storm i La Herraduras bukt; omkring 5 000 man omkom, en av Spaniens värsta sjökatastrofer.

Sockerrör var kustens huvudnäring från morisk tid till 1900-talet. Ingenios – sockerbruk – låg längs Río Verde, och de sista i Europa stängde i Salobreña och Motril först på 2000-talet. Under Napoleonkrigen bombarderades borgen av brittiska fartyg 1808; den förföll och användes som begravningsplats under 1800-talet. Stadsvapnet, med en galär och tre huvuden, påminner om piraterna.

Laurie Lee och 1930-talet

Vintern 1935–36 bodde den engelske poeten Laurie Lee i Almuñécar, som han kallar »Castillo« i sin bok Som jag vandrade ut en midsommarmorgon (As I Walked Out One Midsummer Morning, 1969). Han arbetade på ett hotell, spelade fiol på gatorna och såg inbördeskriget bryta ut; ett brittiskt fartyg hämtade honom från stranden. Boken är den bästa skildringen av staden före turismen, och ett monument på Paseo del Altillo hedrar honom.

Turismens Almuñécar

Playa de San Cristóbal, stadens största strand, med bebyggelsen på Punta de San José bakom.
Playa de San Cristóbal, stadens största strand, med bebyggelsen på Punta de San José bakom. Foto: Zarateman, CC0 1.0

Fram till 1960-talet var Almuñécar en fattig fiske- och jordbruksby med sockerrör och smal kustväg. Turismen kom senare och lugnare hit än till Costa del Sol – delvis för att stränderna är av sten och vägen var dålig – och staden behöll sin gamla stadskärna. Från 1970-talet ersatte subtropisk frukt sockerrören: chirimoya, avokado och mango. Almuñécar fick EU:s skyddade ursprungsbeteckning för chirimoya 2002.

Motorvägen A-7 nådde kusten 2015 och knöt Almuñécar närmare Málaga. I dag bor här omkring 28 000 personer, av dem flera tusen utlänningar – britter, skandinaver, tyskar och belgare – och befolkningen tredubblas på sommaren. Borgen restaurerades på 1990-talet och öppnades som museum, och 1995 fick staden skydd för sin gamla stadskärna.

Almuñécar 1900
ca 8 000 invånare
Almuñécar 1970
ca 13 000 invånare
Almuñécar 2000
ca 21 000 invånare
Almuñécar 2025
ca 28 000 invånare